Just nu händer det inte allt för mycket intressant i mitt liv, för jobbet tar en stor del av min vardag. Därför känner jag mig rätt omotiverad och det finns helt enkelt inte så mycket att skriva om. Men jag har upptäckt att jag har tusentals bilder från min tid i Tanzania som jag aldrig har publicerat så då och då tänkte jag publicera lite bilder så även ni får ta del av dem. Jag kan också se att jag fortfarande har många besökare här på bloggen, så om ni har frågor om allt från mitt liv och upplevelser i Tanzania till mitt hem hemma i Sverige, så får ni gärna ställa dem. Det kanske kan ge mig mer motivation till att uppdatera oftare.

I admit I really dislike snow, coldness and winter.

Jag ogillar verkligen allt som har med vintern att göra, och då är det mest snön, kylan och mörkret som jag ogillar skarpt. Men även jag kan tycka att det kan vara vackert att titta ut genom fönstret på snölandskapet men när man ska behöva gå ut i detta kyliga klimat, ja då vill jag inte vara med längre. Vintern är det asolute den största nackdelen med Sverige enligt min mening. Jag har bara varit hemma i Sverige i tre veckor men nej nu räcker det med kyla för nu vill jag faktiskt ha vår och sommar.

"As we grow older together, as we continue to change with age, there is one thing that

will never change; I will always keep falling in love with you."

-Karen Clodfelder

♥

  

Tanzania 2010

Början på äventyret

Jag har egentligen alltid varit intresserad av världen och alltid haft viljan att hjälpa de människor och djur som har det svårt. Så hösten 2009 började jag ta tag i saken på allvar och började kolla runt på olika volontär organisationer i världen och började fundera på vilket land jag skulle vilja åka till. Jag hade många länder i tanken, men efter mycket övervägande och samtal med mina föräldrar så blev slutdestinationen, Tanzania i två månader. Ungefär en månad innan jag skulle åka fick jag information om vilken värdfamilj jag skulle bo hos och på vilket barnhem jag hade blivit placerad. Efter mycket förberedelse och nervositet så blev det dags att lämna Sverige och bege sig till Tanzania den 11 januari 2010. Jag kan medge att jag inte kände mig så stor och modig när jag sa farväl till min mamma dagen innan jag skulle åka och till pappa på flygplatsen. Jag förstod inte hur de hade låtit mig komma på och utföra denna dumma ide att åka till Afrika alldels ensam. Men det var bara att försöka acceptera och försöka göra det bästa av situationen eftersom jag själv hade satt mig i den.

Väl på plats i Tanzania, så mötte personalen från organisationen upp mig och körde mig till min blivande värdfamilj. Jag bodde hos en familj i Usa, tillsammans med en annan volontär från Danmark. Det är alltid svårt att i början anpassa sig till ett nytt land, ny kultur och ett annat levnadsätt. Men man vande sig snabbt vi den nya matsituationen, toalett- och dusch situationen, ström- och vatten situationen osv i listan med skillnader med att leva i Sverige.

Under mitt första besök i Tanzania var jag även på en fyra dags safari i Serengeti och Ngorongoro Crater. Det är verkligen en upplevelse att se djuren i sin rätta miljö och få se dem fria. Jag har verkligen problem med att gå på zoo och se djuren inlåsta och jag tycker verkligen så synd om dem alla.

Barnhemmet

Efter två dagar i Tanzania var det dags att börja på mitt volontärarbete . Jag blev som sagt placerad på ett barnhem utanför Arusha, som jag inte visste då skulle få en extrem inverkad på min framtid och mina beslut. Jag var volontär på Faraja Orphanage Children’s Home som ligger i ett område som kallas för Shangarai som man finner runt 20 minuter med bil från Arusha, på motorvägen mellan Arusha och Moshi. Faraja Orphanage Children’s Home grundades 2008 utav Faraja Maliaki Mollel och sedan det startades utvecklats enormt. Några av barnen i barnhemmet redan är infekterade med hiv och aids, som är ett stort problem i Tanzania. Barnhemmet har tre byggnader och kyrkan tillhör också området. En av byggnaderna är ett kontor och förråd, som också används som klassrum men också sovrum för de barn som bor på barnhemmet och Farajas sovrum. Bakom denna byggnad är köket placerat. Köket består av ett tak som skyddar elden från regn och delvis vind. Den andra byggnaden är den största bygganden av dem alla och den består av 2 stora och 1 litet klassrum. Barnhemmet har fyra lokala volontärer och det kommer utländska volontärer regelbundet från olika organisationer. Under tiden jag var på barnhemmet, det var runt 4 utländska volontärer. Personalen på barnhemmet var helt underbar och barnen också. I Tanzania blir man alltid väldigt varmt mottagen och behandlad som en i familjen, vilket är väldigt annorlunda jämfört med hur vi bemöter nya människor hemma i Sverige.

På barnhemmet fick jag uppgiften att undervisa baby baby klassen, som bestod av barn mellan 2,5-4 år gamla. Från början var meningen att jag och en lokal volontär skulle undervisa dem tillsammans, men det slutade med bara mig själv. Klassen bestod av 10-15 småbarn och man kan minst kalla det ett krävande arbete.Under min första tid hade vi knappt ens något klassrum, men efter en tid fick vi använda ett litet rum, som bestod av grus och sten golv som var under uppbyggnad. Tanken var att jag och barnen skulle sitta på en madrass där jag skulle undervisa dem siffror och bokstäver på engelska och swahili. Vilket ni direkt kan förstå skapar detta ett stort problem, dels när jag inte kan swahili och när jag dels inte har någon tillgång till några användbara undervisningsmaterial. Några utav barnen var också extrema bråkmakare som kastade stenar och slogs med varandra som bara den. Och jag medger att vissa dagar var det helt galna när vissa barn slogs och andra grät för de ville till sina föräldrar eller för att de hade blivit slagna. Så mycket av min tid gick till för att trösta de gråtande barnen och försöka stoppa bråken innan de inträffade. Vilket var extremt svårt, när jag hade ansvar för så många barn alldels ensam, oftast. Dessa dagar kan jag erkänna att jag inte längtade tillbaka till klassrummet och hade väldigt mycket hemlängtan för det var alldels för krävande och jag insåg rätt snabbt att jag aldrig skulle kunna jobba på en förskola eller jag skulle aldrig ens vilja det. Under tiden jag var där så började man renoverade vårt ”klassrum”, som nu började få betonggolv, målade väggar, svarta tavlan och tillslut fick vi även tillgång till bänkar. Äntligen fick vi ett riktigt klassrum och undervisningen blev faktiskt lite enklare än tidigare. Efter att jag har varit på barnhemmet i ca 3-4 veckor kom det en ny volontär som placerades i min klass. Nu när vi äntligen var två så underlättades arbetet betydligt och vi kunde börja undervisningen på en helt annan nivå en tidigare.

Men jag hade även andra uppgifter på barnhemmet än att bara undervisa min lilla ”underbara” klass. En gång i veckan, skulle vi göra hembesök till barnens hem och det var då man egentligen såg från vilka levnadsätt dem kom ifrån. Vissa barn kom från värre omständigheter än andra och det gör verkligen ont i hjärtat att se hur illa många barn och familjer har det. De mesta hembesöken jag gjorde, var på kullarna i närheten av Mt Meru. Många familjer som vi besökt var mycket fattiga och husen var i fruktansvärda skick. Många familjer hade inte ens mat för dagen och deras största problem var hur man skulle få pengar och mat för nästa dag. Det var verkligen hemskt att se det med egna ögon men absolute nödvändigt för att kunna förstå deras situation och deras agerande.

Vi gjorde även hiv/aids undervisning, på ett lågstadiet som låg nära barnhemmet. Min första gång jag undervisade här kommer jag aldrig glömma, för det var bara jag och Ezekieli som undervisade cirka 100 elever i olika åldrar. Då ska ni veta att jag har extrema problem med att prata inför människor och speciellt i en sådan skara som dessa. Det var helt galet. Men vi hade mer arbetsuppgifter som: sjukhusbesök med barnen, leka med dem, duschning och bad, undervisning, ge rådgivning och vara ett stöd till barnen, rådgivning för äldre personer men också att ta hand om de olika projekten som finns på barnhemmet.

Ezekieli

Som de flesta redan vet så träffade jag min nuvarande pojkvän under mitt första besök i Tanzania. Jag träffade Ezekieli första dagen på barnhemmet, och vi bytte nummer. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag två år senare skulle vara förlovad med denna underbara människa. Ezekieli var under mina första veckor här ledig från skolan, så vi tillbringade de flesta dagar med varandra och lärde känna varandra. Sedan började han skolan igen och det blev verkligen tomt utan han på barnhemmet. Jag längtade verkligen extremt mycket till helgen, för då kunde jag återigen få se honom. Jag vet egentligen inte när det hände men vi föll för varandra och jag är verkligen så tacksam att det blev han och jag. Många kanske undrar över om hans familj accepterar mig och det gör dem alla, även fast jag är vit och inte troende (hans familj är väldigt religiösa). Eftersom Ezekieli är Farajas lillebror så jag blev snabbt en i familjen och jag tror att vi alla har skapat en ömsesidig kärlek för varandra.

Min sista dag på barnhemmet blev ett farväl party och jag fick då min första kitenge. Men även Ezekielis familj hade ordnat ett farväl party och där fick jag också en kitenge, armband och halsband. Jag lovade att komma tillbaka i september samma år, även fast jag själv kanske inte trodde på det just då och det gjorde nog in Ezekieli heller.

Sammanfattning

Jag har verkligen sätt vilka olika levnadsätt och insett hur bra vi har det här hemma i Sverige. Jag kan uppskatta saker på en helt annan nivå än tidigare. Jag är verkligen så extremt glad att jag gjorde den här resan och fick all den kunskap och erfarenheter för det är verkligenvärt allt, även om det var väldigt svårt att åka iväg alldels själv. Barnen i Tanzania är så olika barnen i Sverige, för där ser man alltid ett leende på barnen även fast de knappt har några kläder och får kanske ett mål mat/dag. Det finns en helt annan levnadsglädje där än vad man kan finna här hemma. Barnen är väldigt kärleksfulla och tillgivna och är verkligen inte rädda för att börja leka och prata med en ny volontär. Jag upplever att många barn försöker göra det bästa av situationen och utnyttjar det dem har tillgång till.

Mitt liv har varit väldigt lyckosamt för jag har fått en utbildning utan att behöva betala för den, jag har fått mat på bordet när jag har varit hungrig, jag har fått nya kläder och leksaker, jag har haft egna djur sen jag var liten. Jag har alltså fått vad jag behövt och ville och mer därtill. Mina föräldrar har alltid funnits där och gett mig en underbar barndom. Men alla barn har inte sådan tur. Många barn kan inte få en utbildning, äta sig mätt, få kläder och leksaker, vissa barn har förlorat sina föräldrar i sjukdomar eller olycka. Livet är inte rättvist, det är verkligen inte det, men det svåra är att acceptera att det finns så mycket fattigdom i världen som det faktiskt gör. Jag är absolute inget helgon, långt ifrån, men jag vill försöka förbättra världen och jag vet att vi tillsammans kan hjälpa de människor som har det svårare än oss själva. Det viktigaste är att finnas där för varandra.

Men jag har också fått mycket kunskap om mig själv och jag vet att jag kan klarar mig i de flesta situationen som kan uppkomma. När man åker själv utomlands så är man själv och man måste på så sätt ta kontakt med andra, hade jag åkt med någon så tror jag inte att jag hade stått där jag står idag. Hela denna upplevelsen har gett mig kunskap och minnen för livet och jag är verkligen tacksam att jag tog för mig och verkligen genomförde den här resan. Jag vet också att jag kan anpassa mig väldigt lätt till att leva ett mindrevärdigare liv men fortfarande uppskatta det runt omkring mig. Att leva i ett kollektivt samhälle är något jag verkligen kan sakna här hemma i Sverige. Människor bryr sig om varandra och vill hjälpa varandra, även fast man inte känner varandra. Vårt liv i Sverige kan bli väldigt ensamt, men jag har väldigt svårt att anpassa mig till ett kollektivt samhälle och levnadsätt, eftersom jag inte är van vid det. Men i Tanzania så är grundbehoven det viktigaste som att få mat och pengar för dagen. Har man bara pengar så finns det inga problem alls längre, men så enkelt är det ju inte riktigt och försöker man förklara det så har dem väldigt svårt att förstå att det finns andra bekymmer än just pengar. Något jag också har väldigt svårt att acceptera är detta med tiden, att man aldrig kan bestämma en tid och tro att det blir just den tiden. Det verkar vara väldigt svårt att verkligen avtala en tid och att den hålls. Det är verkligen inte ofta det har hänt mig och det tog lång tid för Ezekieli att förstå hur viktigt det är med tid för mig.

Tiden ner i Tanzania har varit den bästa i hela mitt liv. Innan jag åkte så undrade jag, vad jag hade gett mig in i och om det verkligen vart värt det. Men det vart defintivt värt allting och alla pengar. Min resa till Tanzania har verkligen satt sina spår och defintivt ändrat mina tankar om vad jag vill göra, hur man ska leva osv. När man åker till Tanzania inser man att det är stor skillnad mellan att leva där och i Sverige, men det är ändå inte så olikt i alle fall. Vi har alla samma behov, alla har drömmar och mål osv. Det är inte så stor skillnad även om vi har många kulturella skillnader och levnadsätt. Att ha jobbat på ett barnhem och sett allt med egna ögon, det får en verkligen att börja undra över rättvisan här i världen. Varför ska dessa människor och barn leva fattigt, knappt ha mat eller vatten, söndriga hus, ingen ström mm och vi här i Sverige, har allt vid kan be om och mer än det. Det är verkligen så fel. Jag har verkligen trivts på barnhemmet och även om varje dag inte har varit den roligaste så har jag uppskattat varje minut med barnen, att vara på barnhemmet och att vara i Tanzania. Alla har fått en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att alla lyckas och får ett bra liv. Jag är verkligen glad att jag gjorde denna resa dit, för den har gett mig tillbaka så mycket. Jag har fått en till familj där nere som jag verkligen älskar.

"I am only one, but I am one. I cannot do everything, but I can do something.

And I will not let what I cannot do interfere with what I can do."

Edward Everett Hale

Just nu håller jag på att skriva om min första gång i Tanzania i början av 2010 och jag kan konstatera att det kommer ta ett par dagar eftersom jag jobbar också. Jag tror att det börjar komma ikapp sig nu sedan jag kom hem, eftersom jag känner mig rätt risig. Även att Tanzania bara ligger 2 timmar före Sverige tidsmässigt  så är det svårt att komma tillbaka i rätt takt igen. Men även väderomställningen har tagit på krafterna, dels kylan men också att all verkar vara sjuka runt omkring en.

Så efter tredje gången i Tanzania tyckte jag det var dags att berätta lite om barnhemmet i dagstidningen. Så i smålandstidningen (14 januari 2012) kan ni finna lite kortfattat om min tid på barnhemmet men eftersom det finns så extremt mycket som jag har varit med om och så mycket erfarenheter och ny kunskap jag har fått med mig, så skulle jag nästan kunna skriva en bok om det. Men tidningen är en väg att nå ut till fler människor, så jag hoppas att detta ska kunna öppna upp nya vägar och möjligheter för både mig och barnhemmet. Men nu när jag sitter här och skriver så borde jag kanske göra en sammanfattning från min tid i Tanzania och vad jag har fått med mig och lite mer information om sponsring och donationer till barnhemmet och skriva på min blogg. I mitt huvud låter det här kanon bra, så jag kanske skulle ta och sätta mig ner och tänka igenom vad jag egentligen har varit med om och vilken kunskap jag har fått med mig på vägen men också mina lärdomar från 2010-2012.

2010

2011

 

2012

Så min största fråga till mig själv är egentligen vad har hänt sedan första gången jag åkte till Tanzania 2010 tills nu när jag har varit i Tanzania för tredje gången 2012? Vilka nya kunskaper och erfarenheter bär jag med mig från de olika gångerna? Har jag accepterat att jag inte kan göra allt själv? Vad är skillnaden mellan att leva i Sverige och Tanzania, för nu har jag bott i värdfamilj, hos Ezekielis familj och nu har vi den senaste gången bott i en lägenhet. Och framförallt, har jag några planer för framtiden?

När folk frågar mig vad jag har gjort i Tanzania, så är mitt svar att min pojkvän bor där och jag har även varit volontär på ett barnhem. Folks reaktion och nästa fråga är oftast: är han en afrikan och mörk? Nej min pojkvän är inte mörk, afrikan eller massaj. Han är alla tre. Han är född i Tanzania, han är mörkhyad och han är från stammen massaj.

Antagligen är många människors första tanke då "den vita massajen" och drar sin konklusion och åsikter från filmen. Men bara för att man tillhör en stam, betyder det inte att man behöver leva efter deras levnadssätt, eftersom även nere i Afrika så utvecklas stammarna och börjar uppdatera sig. Inte alla kanske men många börjar öppna sina ögon, precis på samma sätt som händer för oss här hemma i Sverige och i hela världen.

Ezekieli och hans familj lever inte efter alla massajers traditioner och levnadsätt. De är massajer och vissa av familjemedlemmarna kan prata massaj språket och har vissa tecken på kroppen som symboliserar deras stam men de accepterar inte att månggifte, könstympning och andra traditioner. Jag upplever oftast att man är stolt över att komma från sina stammar, och det är inget man skäms över även att man inte lever efter alla deras seder.

Jag har under min tid i Tanzania upptäckt mer och mer att jag har väldigt många utländska besökare från nästa alla kontinenter i vår lilla värld. Det känns verkligen fantastiskt att ni verkar tycka att mitt mixade liv med att leva i Tanzania och Sverige är intressant att läsa om. Så jag är faktiskt lite intresserad av att få fråga er alla om vad det är som intresserar er och gör att ni regelbundet kommer tillbaka för att läsa min lilla blogg?

Så jag skulle bli riktig glad om ni tog er tid att svara, för det skulle verkligen underlätta för mig att veta vad ni är intresserade av att läsa och det kan kanske ge mig mer inspiration att uppdatera min blogg mer än vad jag har gjort tidigare.  

Jag har snart varit en vecka på svensk mark igen, efter fyra underbara månader i Tanzania. Det var verkligen underbart att se mamma och pappa igen på flygplatsen och sedan möta resten av familjen hemma. Jag har har snabbt återgått till mitt liv här hemma i Sverige och börjat jobba medans Ezekieli nu har börjat på universitet i Moshi och hittills verkar trivas riktigt bra. Det känns väldigt overkligt att jag för en vecka sedan var i Afrika och nu är jag hemma i kalla Sverige. När man åker mellan sitt hemland och ett annat land, så har jag nu börjat få mer och mer tankar om vart jag hör hemma. Jag känner mig inte hemma någonstans och det tär verkligen på en. Det har verkligen blivit kaos i mitt huvud och hjärta och jag tror det beror mycket på att mina familjer finns på två olika håll och i två olika länder. Känslorna börjar bli för mycket och det svåra är att hantera dem. När jag är i Tanzania så saknar jag Sverige och när jag är i Sverige saknar jag Tanzania. Eller jag saknar inte länderna i sig, jag saknar närheten till min familj. Och detta kommer tyvärr alltid att vara ett problem i mitt liv. Men jag hoppas att allt kommer lösa sig till det bästa och nu är vi på rätt väg för att underlätta en del av situationen.

Förra tisdagen blev det ändå ett goodbye party på barnhemmet, vilket jag verkligen inte ville ha. Men jag fick acceptera att ha det eftersom det var en annan volontärs sista dag också. Det blev som jag redan hade trott för känslosamt så jag fick gå ut, men lilla Jevas (runt 1,5-2 år) lyckades få mig på bättre humör, när han ställer sig utanför klassrummet och kissar. Som minne fick jag återigen en kanga. (Jag har verkligen redan många och om det fortsätter så här så kommer jag ju kunna öppna en butik).

Men jag kan bara kortfattat säga att jag älskar alla dessa underbara barn, personal och hela barnhemmet. De är helt underbara och de kommer verkligen vara extremt saknade tills jag kommer tillbaka nästa gång. Jag hoppas verkligen att jag få träffa alla igen, men jag vet ju inte vad som har hänt med alla tills den dagen jag åter står på Tanzanias mark. 
 

Men tills den dagen vi ses igen älskade vänner,

all KÄRLEK till er och jag hoppas att alla era drömmar bli verklighet ♥

2012

2011 har varit ett händelserikt år. Underbara saker har hänt men också deprimerande saker.

 Jag har gjort svåra beslut, okloka beslut men jag har också lyckats fatta en del kloka beslut.

Men ett nytt år har kommit och jag hoppas att det kommer att medföra nya äventyr, erfarenheter, kunskaper och minnen att för livet. Så 2012 jag är redo för nya utmaningar.