Tanzania 2010
Början på äventyret
Jag har egentligen alltid varit intresserad av världen och alltid haft viljan att hjälpa de människor och djur som har det svårt. Så hösten 2009 började jag ta tag i saken på allvar och började kolla runt på olika volontär organisationer i världen och började fundera på vilket land jag skulle vilja åka till. Jag hade många länder i tanken, men efter mycket övervägande och samtal med mina föräldrar så blev slutdestinationen, Tanzania i två månader. Ungefär en månad innan jag skulle åka fick jag information om vilken värdfamilj jag skulle bo hos och på vilket barnhem jag hade blivit placerad. Efter mycket förberedelse och nervositet så blev det dags att lämna Sverige och bege sig till Tanzania den 11 januari 2010. Jag kan medge att jag inte kände mig så stor och modig när jag sa farväl till min mamma dagen innan jag skulle åka och till pappa på flygplatsen. Jag förstod inte hur de hade låtit mig komma på och utföra denna dumma ide att åka till Afrika alldels ensam. Men det var bara att försöka acceptera och försöka göra det bästa av situationen eftersom jag själv hade satt mig i den.
Väl på plats i Tanzania, så mötte personalen från organisationen upp mig och körde mig till min blivande värdfamilj. Jag bodde hos en familj i Usa, tillsammans med en annan volontär från Danmark. Det är alltid svårt att i början anpassa sig till ett nytt land, ny kultur och ett annat levnadsätt. Men man vande sig snabbt vi den nya matsituationen, toalett- och dusch situationen, ström- och vatten situationen osv i listan med skillnader med att leva i Sverige.
Under mitt första besök i Tanzania var jag även på en fyra dags safari i Serengeti och Ngorongoro Crater. Det är verkligen en upplevelse att se djuren i sin rätta miljö och få se dem fria. Jag har verkligen problem med att gå på zoo och se djuren inlåsta och jag tycker verkligen så synd om dem alla.
Barnhemmet
Efter två dagar i Tanzania var det dags att börja på mitt volontärarbete . Jag blev som sagt placerad på ett barnhem utanför Arusha, som jag inte visste då skulle få en extrem inverkad på min framtid och mina beslut. Jag var volontär på Faraja Orphanage Children’s Home som ligger i ett område som kallas för Shangarai som man finner runt 20 minuter med bil från Arusha, på motorvägen mellan Arusha och Moshi. Faraja Orphanage Children’s Home grundades 2008 utav Faraja Maliaki Mollel och sedan det startades utvecklats enormt. Några av barnen i barnhemmet redan är infekterade med hiv och aids, som är ett stort problem i Tanzania. Barnhemmet har tre byggnader och kyrkan tillhör också området. En av byggnaderna är ett kontor och förråd, som också används som klassrum men också sovrum för de barn som bor på barnhemmet och Farajas sovrum. Bakom denna byggnad är köket placerat. Köket består av ett tak som skyddar elden från regn och delvis vind. Den andra byggnaden är den största bygganden av dem alla och den består av 2 stora och 1 litet klassrum. Barnhemmet har fyra lokala volontärer och det kommer utländska volontärer regelbundet från olika organisationer. Under tiden jag var på barnhemmet, det var runt 4 utländska volontärer. Personalen på barnhemmet var helt underbar och barnen också. I Tanzania blir man alltid väldigt varmt mottagen och behandlad som en i familjen, vilket är väldigt annorlunda jämfört med hur vi bemöter nya människor hemma i Sverige.
På barnhemmet fick jag uppgiften att undervisa baby baby klassen, som bestod av barn mellan 2,5-4 år gamla. Från början var meningen att jag och en lokal volontär skulle undervisa dem tillsammans, men det slutade med bara mig själv. Klassen bestod av 10-15 småbarn och man kan minst kalla det ett krävande arbete.Under min första tid hade vi knappt ens något klassrum, men efter en tid fick vi använda ett litet rum, som bestod av grus och sten golv som var under uppbyggnad. Tanken var att jag och barnen skulle sitta på en madrass där jag skulle undervisa dem siffror och bokstäver på engelska och swahili. Vilket ni direkt kan förstå skapar detta ett stort problem, dels när jag inte kan swahili och när jag dels inte har någon tillgång till några användbara undervisningsmaterial. Några utav barnen var också extrema bråkmakare som kastade stenar och slogs med varandra som bara den. Och jag medger att vissa dagar var det helt galna när vissa barn slogs och andra grät för de ville till sina föräldrar eller för att de hade blivit slagna. Så mycket av min tid gick till för att trösta de gråtande barnen och försöka stoppa bråken innan de inträffade. Vilket var extremt svårt, när jag hade ansvar för så många barn alldels ensam, oftast. Dessa dagar kan jag erkänna att jag inte längtade tillbaka till klassrummet och hade väldigt mycket hemlängtan för det var alldels för krävande och jag insåg rätt snabbt att jag aldrig skulle kunna jobba på en förskola eller jag skulle aldrig ens vilja det. Under tiden jag var där så började man renoverade vårt ”klassrum”, som nu började få betonggolv, målade väggar, svarta tavlan och tillslut fick vi även tillgång till bänkar. Äntligen fick vi ett riktigt klassrum och undervisningen blev faktiskt lite enklare än tidigare. Efter att jag har varit på barnhemmet i ca 3-4 veckor kom det en ny volontär som placerades i min klass. Nu när vi äntligen var två så underlättades arbetet betydligt och vi kunde börja undervisningen på en helt annan nivå en tidigare.
Men jag hade även andra uppgifter på barnhemmet än att bara undervisa min lilla ”underbara” klass. En gång i veckan, skulle vi göra hembesök till barnens hem och det var då man egentligen såg från vilka levnadsätt dem kom ifrån. Vissa barn kom från värre omständigheter än andra och det gör verkligen ont i hjärtat att se hur illa många barn och familjer har det. De mesta hembesöken jag gjorde, var på kullarna i närheten av Mt Meru. Många familjer som vi besökt var mycket fattiga och husen var i fruktansvärda skick. Många familjer hade inte ens mat för dagen och deras största problem var hur man skulle få pengar och mat för nästa dag. Det var verkligen hemskt att se det med egna ögon men absolute nödvändigt för att kunna förstå deras situation och deras agerande.
Vi gjorde även hiv/aids undervisning, på ett lågstadiet som låg nära barnhemmet. Min första gång jag undervisade här kommer jag aldrig glömma, för det var bara jag och Ezekieli som undervisade cirka 100 elever i olika åldrar. Då ska ni veta att jag har extrema problem med att prata inför människor och speciellt i en sådan skara som dessa. Det var helt galet. Men vi hade mer arbetsuppgifter som: sjukhusbesök med barnen, leka med dem, duschning och bad, undervisning, ge rådgivning och vara ett stöd till barnen, rådgivning för äldre personer men också att ta hand om de olika projekten som finns på barnhemmet.
Som de flesta redan vet så träffade jag min nuvarande pojkvän under mitt första besök i Tanzania. Jag träffade Ezekieli första dagen på barnhemmet, och vi bytte nummer. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag två år senare skulle vara förlovad med denna underbara människa. Ezekieli var under mina första veckor här ledig från skolan, så vi tillbringade de flesta dagar med varandra och lärde känna varandra. Sedan började han skolan igen och det blev verkligen tomt utan han på barnhemmet. Jag längtade verkligen extremt mycket till helgen, för då kunde jag återigen få se honom. Jag vet egentligen inte när det hände men vi föll för varandra och jag är verkligen så tacksam att det blev han och jag. Många kanske undrar över om hans familj accepterar mig och det gör dem alla, även fast jag är vit och inte troende (hans familj är väldigt religiösa). Eftersom Ezekieli är Farajas lillebror så jag blev snabbt en i familjen och jag tror att vi alla har skapat en ömsesidig kärlek för varandra.
Min sista dag på barnhemmet blev ett farväl party och jag fick då min första kitenge. Men även Ezekielis familj hade ordnat ett farväl party och där fick jag också en kitenge, armband och halsband. Jag lovade att komma tillbaka i september samma år, även fast jag själv kanske inte trodde på det just då och det gjorde nog in Ezekieli heller.
Jag har verkligen sätt vilka olika levnadsätt och insett hur bra vi har det här hemma i Sverige. Jag kan uppskatta saker på en helt annan nivå än tidigare. Jag är verkligen så extremt glad att jag gjorde den här resan och fick all den kunskap och erfarenheter för det är verkligenvärt allt, även om det var väldigt svårt att åka iväg alldels själv. Barnen i Tanzania är så olika barnen i Sverige, för där ser man alltid ett leende på barnen även fast de knappt har några kläder och får kanske ett mål mat/dag. Det finns en helt annan levnadsglädje där än vad man kan finna här hemma. Barnen är väldigt kärleksfulla och tillgivna och är verkligen inte rädda för att börja leka och prata med en ny volontär. Jag upplever att många barn försöker göra det bästa av situationen och utnyttjar det dem har tillgång till.
Mitt liv har varit väldigt lyckosamt för jag har fått en utbildning utan att behöva betala för den, jag har fått mat på bordet när jag har varit hungrig, jag har fått nya kläder och leksaker, jag har haft egna djur sen jag var liten. Jag har alltså fått vad jag behövt och ville och mer därtill. Mina föräldrar har alltid funnits där och gett mig en underbar barndom. Men alla barn har inte sådan tur. Många barn kan inte få en utbildning, äta sig mätt, få kläder och leksaker, vissa barn har förlorat sina föräldrar i sjukdomar eller olycka. Livet är inte rättvist, det är verkligen inte det, men det svåra är att acceptera att det finns så mycket fattigdom i världen som det faktiskt gör. Jag är absolute inget helgon, långt ifrån, men jag vill försöka förbättra världen och jag vet att vi tillsammans kan hjälpa de människor som har det svårare än oss själva. Det viktigaste är att finnas där för varandra.
Men jag har också fått mycket kunskap om mig själv och jag vet att jag kan klarar mig i de flesta situationen som kan uppkomma. När man åker själv utomlands så är man själv och man måste på så sätt ta kontakt med andra, hade jag åkt med någon så tror jag inte att jag hade stått där jag står idag. Hela denna upplevelsen har gett mig kunskap och minnen för livet och jag är verkligen tacksam att jag tog för mig och verkligen genomförde den här resan. Jag vet också att jag kan anpassa mig väldigt lätt till att leva ett mindrevärdigare liv men fortfarande uppskatta det runt omkring mig. Att leva i ett kollektivt samhälle är något jag verkligen kan sakna här hemma i Sverige. Människor bryr sig om varandra och vill hjälpa varandra, även fast man inte känner varandra. Vårt liv i Sverige kan bli väldigt ensamt, men jag har väldigt svårt att anpassa mig till ett kollektivt samhälle och levnadsätt, eftersom jag inte är van vid det. Men i Tanzania så är grundbehoven det viktigaste som att få mat och pengar för dagen. Har man bara pengar så finns det inga problem alls längre, men så enkelt är det ju inte riktigt och försöker man förklara det så har dem väldigt svårt att förstå att det finns andra bekymmer än just pengar. Något jag också har väldigt svårt att acceptera är detta med tiden, att man aldrig kan bestämma en tid och tro att det blir just den tiden. Det verkar vara väldigt svårt att verkligen avtala en tid och att den hålls. Det är verkligen inte ofta det har hänt mig och det tog lång tid för Ezekieli att förstå hur viktigt det är med tid för mig.
Mitt liv har varit väldigt lyckosamt för jag har fått en utbildning utan att behöva betala för den, jag har fått mat på bordet när jag har varit hungrig, jag har fått nya kläder och leksaker, jag har haft egna djur sen jag var liten. Jag har alltså fått vad jag behövt och ville och mer därtill. Mina föräldrar har alltid funnits där och gett mig en underbar barndom. Men alla barn har inte sådan tur. Många barn kan inte få en utbildning, äta sig mätt, få kläder och leksaker, vissa barn har förlorat sina föräldrar i sjukdomar eller olycka. Livet är inte rättvist, det är verkligen inte det, men det svåra är att acceptera att det finns så mycket fattigdom i världen som det faktiskt gör. Jag är absolute inget helgon, långt ifrån, men jag vill försöka förbättra världen och jag vet att vi tillsammans kan hjälpa de människor som har det svårare än oss själva. Det viktigaste är att finnas där för varandra.
Men jag har också fått mycket kunskap om mig själv och jag vet att jag kan klarar mig i de flesta situationen som kan uppkomma. När man åker själv utomlands så är man själv och man måste på så sätt ta kontakt med andra, hade jag åkt med någon så tror jag inte att jag hade stått där jag står idag. Hela denna upplevelsen har gett mig kunskap och minnen för livet och jag är verkligen tacksam att jag tog för mig och verkligen genomförde den här resan. Jag vet också att jag kan anpassa mig väldigt lätt till att leva ett mindrevärdigare liv men fortfarande uppskatta det runt omkring mig. Att leva i ett kollektivt samhälle är något jag verkligen kan sakna här hemma i Sverige. Människor bryr sig om varandra och vill hjälpa varandra, även fast man inte känner varandra. Vårt liv i Sverige kan bli väldigt ensamt, men jag har väldigt svårt att anpassa mig till ett kollektivt samhälle och levnadsätt, eftersom jag inte är van vid det. Men i Tanzania så är grundbehoven det viktigaste som att få mat och pengar för dagen. Har man bara pengar så finns det inga problem alls längre, men så enkelt är det ju inte riktigt och försöker man förklara det så har dem väldigt svårt att förstå att det finns andra bekymmer än just pengar. Något jag också har väldigt svårt att acceptera är detta med tiden, att man aldrig kan bestämma en tid och tro att det blir just den tiden. Det verkar vara väldigt svårt att verkligen avtala en tid och att den hålls. Det är verkligen inte ofta det har hänt mig och det tog lång tid för Ezekieli att förstå hur viktigt det är med tid för mig.
Tiden ner i Tanzania har varit den bästa i hela mitt liv. Innan jag åkte så undrade jag, vad jag hade gett mig in i och om det verkligen vart värt det. Men det vart defintivt värt allting och alla pengar. Min resa till Tanzania har verkligen satt sina spår och defintivt ändrat mina tankar om vad jag vill göra, hur man ska leva osv. När man åker till Tanzania inser man att det är stor skillnad mellan att leva där och i Sverige, men det är ändå inte så olikt i alle fall. Vi har alla samma behov, alla har drömmar och mål osv. Det är inte så stor skillnad även om vi har många kulturella skillnader och levnadsätt. Att ha jobbat på ett barnhem och sett allt med egna ögon, det får en verkligen att börja undra över rättvisan här i världen. Varför ska dessa människor och barn leva fattigt, knappt ha mat eller vatten, söndriga hus, ingen ström mm och vi här i Sverige, har allt vid kan be om och mer än det. Det är verkligen så fel. Jag har verkligen trivts på barnhemmet och även om varje dag inte har varit den roligaste så har jag uppskattat varje minut med barnen, att vara på barnhemmet och att vara i Tanzania. Alla har fått en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att alla lyckas och får ett bra liv. Jag är verkligen glad att jag gjorde denna resa dit, för den har gett mig tillbaka så mycket. Jag har fått en till familj där nere som jag verkligen älskar.
"I am only one, but I am one. I cannot do everything, but I can do something.
And I will not let what I cannot do interfere with what I can do."
Edward Everett Hale
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar