Camilla

Ibland så stannar man upp och tänker till, att livet är rätt bra ändå. Även att livet består av upp och nergångar. Men det kanske är så livet ändå ska vara. Livet är ingen dans på rosor, det har jag tidigt fått erfara. Men det kanske är just det som gör en starkare och ger en erfarenheter också. Livet behöver inte gå som på en rak stig, en kurvig stig kan vara lika bra. Min väg har varit kurvig och är fortfarande det. Men, jag tro att det är därför jag är här som jag är just idag. Det var kanske meningen att jag skulle ta en annan stig för att lära mig något, även att det blev genom den hårda skolan. Men jag tror att denna stig har gett mig något för livet. Erfarnheter och en annan syn på världen. Men egentligen ångrar jag inte att det blev den kurviga stigen, men däremot ångrar jag många val som jag har gjort. Men de har och andra sidan, gett mig en ordentlig läxa. Jag har lärt mig många saker och verkligen känt riktig smärta. Men jag står fortfarande upp och jag vet att jag kan ta mig igenom svåra situationer, även om det tar lång tid. Om tiden kunde spolas tillbaka, skulle jag leva mitt liv annorlunda. Jag skulle aldrig ha gjort de valen som jag gjorde. Men nu är det bara att acceptera det som har varit och gå framåt med nya förståndiga blickar och försöka göra rätt val i livet, nu istället. Men jag ljuger om jag säger att jag inte längtar tillbaks till jag vart liten. Ett bekymmer fritt liv. Men även ett barn måste växa upp och bli stort. Nu är jag vuxen och det är dags att börja hantera de vuxnas problem, på ett ordentlig sätt. Men att bli vuxen är inte lätt, när man plötsligt ska klippa navelsträngen med mamma och pappa och bilda sig ett eget liv, efter alla dessa år med dem runt omkring sig. Det är verkligen en utmaning. Men Mamma och Pappa, jag älskar er nu och föralltid ♥

Jag vet inte om man kan kalla detta för att sträva efter en mening med livet, men jag har insett mer och mer att jag vill hjälpa andra. Jag vill försöka göra världen till en bättre plats. Även om jag inte kan hjälpa alla kan jag nog hjälpa någon. Men blir det då på bekostnd av mig själv?

Sen jag har varit i Tanzania, så vet jag inte riktigt vart jag står längre. Innan jag åkte visste jag vad jag ville med livet och hur det skulle se ut. Men nu är det som bortblåst. Taskigt, men sant. Nu står jag egentligen och undrar hur jag ska göra? Vad ska jag göra? Vad vill jag göra?
Men viktigaste utav allt är egentligen att jag mår bra, vilket val jag än gör i livet. Men det lär jag aldrig får veta och jag inte testar mig fram. Vem har sagt att den raka stigen är den bästa?

MEN
Detta år, känns som, det kommer bli ett bra år. Detta år kommer jag satsa på att lyckas. Detta år kommer jag vilja må bra. Detta år kommer bli ett år av nya upplevelser. Detta år kommer bli ett år av nya möjligheter. Detta år ska bli mitt genombrott.