Dag borjade med att toalettdorren gick i baklas med nycklen pa insidan. Vi forsokte putta ut nycklen genom att anvandra en annan nycklen. Fungerade inte. Vi forsokte att genom fonstret ta en pinne och vrida runt nycklen. Fungerade inte. Vi skruvade bort handtaget. Fungerade inte. Men att stoppa en kniv pa laset och trycka det mot dorren, fungerade. Helt otroligt.
Ezekieli och jag kopte i gar klader till tva av barnen pa barnhemmet. Den ena ar en nioarig pojk som alltid har extremt daliga klader. Den andra ar en fyraarig liten flicka, som har haft samma klader sedan jag kom i borjan av september. Denna lilla flicka, sken upp nar hon fick kladerna och sa thank you, pa engelska, inte swahili. Att ge nagon till nagon annan kan verkligen vara helt underbart. Vi betalade runt 50 kronor for deras klader tillsammans inte mycket till varlden, men jag vet att det var uppskattat fran dem bada tva.
Idag har vi gjort hembesok oss 3 barn. En utav barnen ar en flicka pa 10 ar, Unis. Jag har tyckt om henne fran forsta gangen jag motte henne, men jag visste inte mycket om hennes bakgrund. Men idag blev jag verkligen berord, arg och ledsen over hur extremt orattvisst livet kan vara.
Unis bor med en avlagsen slakting i ett mycket daligt hus. Unis mamma har en annan man och familj dar Unis inte ar valkommen. Hennes pappa vill inte ta hand om henne, eller har inte mojlighet eftersom han inte har nagot permanent boende. Hon har aldrig bott med sin mamma och hon har flyttat runt till flera olika hus och manniskor sedan hon foddes. Eftersom hon far mat pa barnhemmet, sa far hon bara lite pa kvallen hemma. Hon sover pa golvet och har knappt nagra klader. Hur orattvisst ar inte livet? Hur mycket ska ett barn behova lida? Arligt talat sa ar jag fortfarande riktigt forbannad over hela situationen. Jag ar sa extremt besviken pa hur manniskor kan behandla ett litet oskyldigt barn. Och det varsta av allt, detta ar ingen unik historia. Sa var tacksam for vad ni har, for manga manniskor har ingenting.
Ezekieli och jag kopte i gar klader till tva av barnen pa barnhemmet. Den ena ar en nioarig pojk som alltid har extremt daliga klader. Den andra ar en fyraarig liten flicka, som har haft samma klader sedan jag kom i borjan av september. Denna lilla flicka, sken upp nar hon fick kladerna och sa thank you, pa engelska, inte swahili. Att ge nagon till nagon annan kan verkligen vara helt underbart. Vi betalade runt 50 kronor for deras klader tillsammans inte mycket till varlden, men jag vet att det var uppskattat fran dem bada tva.
Idag har vi gjort hembesok oss 3 barn. En utav barnen ar en flicka pa 10 ar, Unis. Jag har tyckt om henne fran forsta gangen jag motte henne, men jag visste inte mycket om hennes bakgrund. Men idag blev jag verkligen berord, arg och ledsen over hur extremt orattvisst livet kan vara.
Unis bor med en avlagsen slakting i ett mycket daligt hus. Unis mamma har en annan man och familj dar Unis inte ar valkommen. Hennes pappa vill inte ta hand om henne, eller har inte mojlighet eftersom han inte har nagot permanent boende. Hon har aldrig bott med sin mamma och hon har flyttat runt till flera olika hus och manniskor sedan hon foddes. Eftersom hon far mat pa barnhemmet, sa far hon bara lite pa kvallen hemma. Hon sover pa golvet och har knappt nagra klader. Hur orattvisst ar inte livet? Hur mycket ska ett barn behova lida? Arligt talat sa ar jag fortfarande riktigt forbannad over hela situationen. Jag ar sa extremt besviken pa hur manniskor kan behandla ett litet oskyldigt barn. Och det varsta av allt, detta ar ingen unik historia. Sa var tacksam for vad ni har, for manga manniskor har ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar