Camilla

Tanzania ar ett land man latt blir foralskad i, och man kan verkligen snabbt acceptera skillnaden mellan Svergie och har. Men det jag daremot hatar har nere ar att bara for att jag ar vit sa kan man ta mer betalt for det jag vill ha. Eller att man ofta blir kallad mzungu (vitning), istallet for att bara saga hi. Detta retar mig. Men alla lander har sina brister sa ar det bara.

Pa nagot satt har jag blivit kansligare sen forra gangen jag vart har. Jag har mycket svarare att se tiggare och hemlosa. Nar barn kommer fram pa vagarna och borjar torka fonsterrutorna pa bilarna i vantan pa trafikljuset ska bli gront. Man kan inte annat an att kanna smarta i brostet.
Eller nar smabarn sitter och tigger, eller nar manniskor ligger pa gatan och sover under kartonger. Men aven hur de behandlar djur har nere. Det ar inte alls som hemma i sverige. Man ger inte djuren mat, man visar inte alls mycket karlek for djuren. Man trycker in honor, far (ja, helt enkelt det man far in) i dallan. Man bar honor upp och ner i fotterna eller i vingarna, levande. Det gor ont att se.

Jag fick komma hem till Bahati hem, men det vart morkt sa man sag inte sa mycket. Men de bor i ett rum, valdigt litet med tidningspapper pa vagarna. Pappan ar alkoholist och spenderar mycket pengar av deras pengar pa sprit och han slar dem till och med. Bahati ar extremt duktig i skolan och det ar aven hennes syster Floura. Var ar rattvisan har?

Det ar bara att inse VARLDEN AR ORATTVIS,

och mycket hjalper om man bara har pengar.